fredag, maj 15, 2015

Rörigt och samlat

"Vår älskade Britt-Marie Olovsdotter har efter en lång tids sjukdom fått frid"

Så börjar mammas dödsannons. Den jävla cancern tog henne till slut. Hon föll i köket och gjorde illa sig rejält. En spricka i nacken, en bruten arm, frakturer i höfterna och ett stort sår i pannan. Cancern hade brutit ner henne totalt och hon blev sängliggande de sista veckorna i livet.

Mamma har haft cancer sen början av 2000-talet. Då fick hon cancer i båda brösten och i lymfkörteln. Redan då var det tufft. Men hon kom igen och blev friskförklarad. Sen kom skiten tillbaka och satte sig på skelettet. Vi trodde att hon skulle klara av även denna omgång. Hon har alltid varit stark. Men i februari 2014 fick vi reda på att det var kört.

2014 blev ett jävligt kämpigt år om jag ser det ur ett rent egoistiskt perspektiv. Mammas dödsdom och att jag inte längre kunde träffa den före detta bonussonen knäckte mig totalt. (Jag vill vara tydlig i det här sammanhanget och säga att jag inte känner några "hard feelings" gentemot exet. Det är ju egentligen helt naturligt att även bonussonen försvinner när en relation tar slut. Och speciellt när det dyker upp nya relationer. Så hela den biten har jag full förståelse för. Tror att det kan vara klokt att betona det.)

Jag hamnade i en depression. Med lite perspektiv på saker och ting så tror jag att jag kan ha varit och tafsat på den där depressionen till och från långt tidigare. Det fanns många obearbetade demoner under ytan. Nämnda saker var bara triggers, som knuffade mig helt över kanten.

Fast till skillnad mot hur jag har agerat vid tidigare kaostillfällen, så bestämde jag mig för att göra något åt saken den här gången. Jag började gå till en kurator och så började jag träna rätt rejält. (minus 15 kg and counting - inget ont som inte har något gott med sig.)

Nu när sorgen har slagit till på allvar så kan jag bara säga att det var mitt livs klokaste och viktigaste beslut. Annars vettefan hur det här hade gått.

Visst är jag ledsen och visst är det kaos. Men jag känner mig ändå relativt hoppfull för framtiden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar