Online

Nu är jag tillbaka med en ny telefon. Men alla kontakter är borta, så ni som har mitt nummer får gärna skicka ett sms. Glöm inte bort att skriva vem ni är bara.

Offline

Min telefon har packat ihop. Så tills jag tar mig till en mobilaffär nås jag bara på mail - heffler@gmail.com

Träningens betydelse

Att träna har kommit att bli väldigt viktigt för mig. Det har blivit en del av min terapi för att må bättre. Och det har hänt mycket det senaste året. Jag har haft gymkort i ganska precis ett år nu och jag har kommit långt både fysiskt och psykiskt. Därför tänkte jag gå utanför bekvämlighetszonen och göra några gymbilder offentliga. 

Tack

Till dig som skrev ett mail tidigare idag:

Jag beklagar verkligen din sorg med. Och slutklämmen är väldigt ömsesidig. Sköt om dig.

I övrigt har det blivit en massa praktiskt kaos kring mammas bortgång. Men jag vill inte dra det i offentligheten.

Jag krigar på och kommer igen.

Tiden går fort och långsamt

Idag är det en månad sedan mamma dog. Det har varit en tid med många olika känslor. Hela registret har verkligen spelats upp.

Ibland sköljer saknaden över mig. Minnen och tankar snurrar runt. Det är verkligen ett steg framåt, två steg bakåt många gånger.

Jag känner mig ändå hoppfull. Jag tror i och för sig inte att såren kommer att läka. Men jag tror att jag kommer att lära mig att leva med dem.

Rörigt och samlat

"Vår älskade Britt-Marie Olovsdotter har efter en lång tids sjukdom fått frid"

Så börjar mammas dödsannons. Den jävla cancern tog henne till slut. Hon föll i köket och gjorde illa sig rejält. En spricka i nacken, en bruten arm, frakturer i höfterna och ett stort sår i pannan. Cancern hade brutit ner henne totalt och hon blev sängliggande de sista veckorna i livet.

Mamma har haft cancer sen början av 2000-talet. Då fick hon cancer i båda brösten och i lymfkörteln. Redan då var det tufft. Men hon kom igen och blev friskförklarad. Sen kom skiten tillbaka och satte sig på skelettet. Vi trodde att hon skulle klara av även denna omgång. Hon har alltid varit stark. Men i februari 2014 fick vi reda på att det var kört.

2014 blev ett jävligt kämpigt år om jag ser det ur ett rent egoistiskt perspektiv. Mammas dödsdom och att jag inte längre kunde träffa den före detta bonussonen knäckte mig totalt. (Jag vill vara tydlig i det här sammanhanget och säga att jag inte känner några "hard feelings" gentemot exet. Det är ju egentligen helt naturligt att även bonussonen försvinner när en relation tar slut. Och speciellt när det dyker upp nya relationer. Så hela den biten har jag full förståelse för. Tror att det kan vara klokt att betona det.)

Jag hamnade i en depression. Med lite perspektiv på saker och ting så tror jag att jag kan ha varit och tafsat på den där depressionen till och från långt tidigare. Det fanns många obearbetade demoner under ytan. Nämnda saker var bara triggers, som knuffade mig helt över kanten.

Fast till skillnad mot hur jag har agerat vid tidigare kaostillfällen, så bestämde jag mig för att göra något åt saken den här gången. Jag började gå till en kurator och så började jag träna rätt rejält. (minus 15 kg and counting - inget ont som inte har något gott med sig.)

Nu när sorgen har slagit till på allvar så kan jag bara säga att det var mitt livs klokaste och viktigaste beslut. Annars vettefan hur det här hade gått.

Visst är jag ledsen och visst är det kaos. Men jag känner mig ändå relativt hoppfull för framtiden.

En tuff tid

Det är dags att skriva ett inlägg igen, efter en lång tystnad. Det har minst sagt varit en tuff tid. Det ÄR en tuff tid.

I måndags dog mamma. De sista veckorna av sitt liv tillbringade hon på ett korttidsboendes palliativa avdelning.

Känslorna är verkligen upp och ner, hit och dit, fram och tillbaka. Jag har trots allt haft en lång tid på mig att "förbereda mig" på detta. Så på något sätt kan jag ibland känna att det är skönt att hon har fått frid. Men samtidigt så saknar jag henne oerhört mycket. Det är svårt att sätta ord på allt. Jag har nog inte riktigt landat i allt än.

På återhörande.