Den osminkade sanningen är att anledningen till att jag mår så dåligt är att mina mamma är döende i cancer. Cancer, vilken jävla skitsjukdom. En skitsjukdom som jag tror att alla kan relatera till på ett eller annat sätt. Du är kanske drabbad själv. Du känner säkert någon. En anhörig, en vän, en kollega. Cancer. Det verkar som att det dabbar oss alla, direkt eller indirekt.
För min mamma kom bröstcancern först. Det var i början av 2000-talet. Jag minns faktiskt inte exakt vilket år det var. Det var en sån himla turbulent tid. Men efter många år med kamp, cytostatika och strålning blev hon friskförklarad. Det var så klart en total lycka. Dig knäcker inte ens cancer.
Något år efter friskförklaringen (återigen, tidsrymden är en grå massa) blev hon stel i nacken. Ett rutinbesök på Hälsocentralen slog ännu en gång sönder världsbilden för oss. Kampen började om. Men den här gången vinner den där jävla cancern. Efter flera år med behandlingar har den vunnit. Den är spridit sig efter hela ryggraden och ner i ljumskarna. Och den ger sig inte.
Mamma är hemma från sjukhuset nu och får vård i hemmet.
Mina känslor löper amok stundtals. Det känns så jävla orättvist. Mamma fyllde precis 58 år. Det är ju ingen ålder. Jag blir så himla ledsen när jag tänker på att din tid snart är ute. Obotligt sjuk. Ingen ska behöva planera sin egen begravning, med vetskapen att den faktiskt är nära förestående. Det är så svårt att ta in och hantera. Och precis som du, älskade mamma så har jag bra dagar och sämre dagar. När det känns som mest kasst brukar jag försöka tänka på den bild som jag vill ha med mig av dig, resten av mitt liv.
Jag kommer att minnas dig
som den som alltid brydde sig om att jag hade det bra i skolan. Det
var en tuff tid bitvis, men du tog tag i problemen. Jag kommer att
minnas dig som den som alltid ställde upp och skjutsade till
träningar och kompisar. Jag kommer att minnas dig som den som gav
mig en underbar uppväxt.
Jag älskar dig, mamma.
:( Fy fan för denna vidriga sjukdom som stjäl våra närmaste!
SvaraRaderaKan inte säga mycket mer än att jag känner med dig. Massa kramar!!!@
Stort tack för stödet!
RaderaSå starkt, fint och bra skrivet.
SvaraRaderaJag avskyr den där sjukdomen som tar så många ifrån oss alldeles för tidigt.
Det känns futtigt i sammanhanget...men jag tänker på dig och skickar en stor cyberkram.
Det betyder jättemycket i sammanhanget - tack!
RaderaKan bara hålla med dej Janne, skit jävla sjukdom! Jag minns oxå eran mor som den som alltid fanns och alltid brydde sej och som du säger, skjutsade hit och dit! Tänker ofta på dej och Sandra i detta svåra kapitel av livet, all styrka till er♡
SvaraRaderaJanne! Tror jag vet vad du går igenom. Min pappa fick cancer i strupen och levern, dog inom loppet av två månader. Det är två år sen och jag har nog inte hämtat mig riktigt än. Men precis som du kommer att göra bär jag med mig bilden och minnet av en underbar förälder. Det värmer när det är som kallast. Men saknaden finns alltid där. Tänker på dig! Och på hela familjen. Varma kramar
SvaraRaderaÅh fy fan..jag hittar inget vettigt att skriva. Kram!
SvaraRaderaBajsjävlasjukdom! Kram
SvaraRaderaÄlskade underbara du! Det gör så ont att läsa att du går igenom samma sak. Hjälplösheten man känner av att se sin förälder må dåligt och inget kunna göra.
SvaraRaderaJag sa "jag älskar dig" till min pappa idag och insåg att jag inte sagt det på länge. Visst vet han att jag älskar honom men ibland eller kanske rätt ofta behöver de vi älskar mest i livet faktiskt få höra det också.
Jag vet inte hur livet kommer gå att leva utan pappa och det skrämmer mig så enormt att dagarna vi har tillsammans sakta tar slut. Jag försöker tänka att han kommer leva vidare inom mig.
All kärlek till dig ❤️