Reflektioner i en buss

Eftersom det har blivit så förbannat kallt och snöigt nu, så har Bimborajden fått ta en välbehövlig vintervila. Jag har införskaffat busskort.

När man åker samma buss, en viss tid varje morgon så märker man snart att ungefär 80% av resenärerna är stammisar. Det lämnar även utrymme för extra mycket iakttagande.

På bussen som jag brukar ta har vi till exempel killen med megaticsen. Han blandar ett tvångsmässigt indragande av snor, med ljudeffekter som liknar något från Super Mario bros.

Vi har även den röda tanten. Hon är ungefär två äpplen hög och ett äpple bred. Iförd en otroligt röd kappa och en matchande mössa gör hon entré på bussen. Hon måste alltid sitta på samma säte. Då spelar det ingen roll att det sitter någon på det inre sätet, och att det finns gott om lediga plastser i övrigt. Hon ska knö sig in. Och hur en människa med en kroppsbyggnad som en smurf, kan ta en sån stor plats är för mig en gåta. Hon är jävligt närgången.

Vi har även farbrorn med reflexerna. Han ser ut som en veritabel julgran. Plingar i samma nanosekund som bussen lämnar hållplatsen före den som han ska kliva av vid, och reser sig därefter direkt och går med bestämda steg till utgången. Där står han så snällt och väntar. Trots att busschaffisen allt som ofta sladdar fram på sin väg mellan hållplatserna. Att se ett extremt balanssinne i aktion är en fröjd.

Det har sin charm att åka buss trots allt.