Perspektiv

Att jämföra sorg är omöjligt. Det är omöjligt att värdera vems olycka som är värst. Vem som det är mest synd om är inte hellre något som man ska försöka sig på att fast ställa. Det som du själv känner är så klart viktigast för dig. Och så ska det självklart vara. Men ibland är det bra att få perspektiv på saker och ting. En person i min närhet har ett barn som försökte ta livet av sig i helgen. Sånt är verkligen helt ofattbart. Jag tänker inte gå in på några närmare detaljer, av respekt till de inblandade - och jag tänker verkligen inte försöka analysera läget. Men jag tror att alla åtminstone kan försöka föreställa sig vilken oerhörd trargedi detta är för alla inblandade. Så jämförelsevis har jag det otroligt bra. Det är så klart en svår jämförelse, och det är kanske inte något som ens ska jämföras. Men visst ligger det nära till hands, och visst får det en att tänka till. I övrigt jobbar jag på. Ungefär som vanligt. Men jag är otroligt trött och grinig på jobbet. Givetvis hör det ihop med att jag sover dåligt på nätterna. Tänker mycket. Grubblar. Ältar. Ja, som det ska vara kanske. Det har ju trots allt inte gått en vecka än. Omvärlden nu. Hörde just på nyheterna att USA har avrättat en gubbe som var 76 år - blind och rullstolsburen. Han hade suttit på San Quentin på "death row" i 25 år! Vad fan är det för system egentligen? Han skulle förmodligen inte ha levat i många år till hur som helst. Varför i hela fridens namn väljer man då att genomföra avrättningen - och efter så lång tid också? Det är ju sjukt och tämligen inhumant. Perspektiv var det ja.