Stoppa foten i munnen

Jag kom att tänka på en sak idag, som är rätt komisk. Ibland säger man saker, som förr eller senare kommer och biter en i rumpan. 

När jag hade klarat av den svåra klippningen i obs-klassen fick jag gå vidare i skolsystemet, tro det eller ej. Efter endast ett år i varje klass kom dagen då jag skulle sluta nian. Trots mina sax-fadäser hade jag lyckats få ihop mellanmjölksbetyget 3,2 (ja kids, på den tiden fick man siffrorna 1-5 i betyg). Ingen etta eller tvåa, ingen femma. Ni kan kalla mig Even-Steven. Jag hade dessutom gjort karriär i elevrådet, och till och med blivit ordförande. 

På min högstadieskola var det tradition att elevkårens ordförande skulle hålla tal på skolavslutningen. Pampigt värre, på min ära. Talet skulle hållas i den stora kyrkan i staden. Traditioner, björkris och en otrolig mängd folk. Jag vet inte exakt hur många som befann sig i kyrkan just då. Men en chansning... tre årskurser, med tre klasser i varje årskurs. 270 elever, syskon, föräldrar, lärare och annat löst folk. Tar jag i om jag säger 1000 personer? 

Hur som helst var unge herr Heffler otroligt nervös. Jag försökte även på den tiden vara cool, så jag hade på mig en svart kostym, svart skjorta och vit slips. Än idag kan jag fundera på om det klädvalet var så himla sunt. 

Jag firade i alla fall av mitt tal. Och bortsett från att en unge skrek som en galning titt som tätt, så gick allt bra. Mitt manus förblev hopvikt hela tiden. 

Slutklämmen i det hela var, lite poetiskt, att nu var det dags för fåglarna att lämna boet och flyga ut i den stora världen. Men om allt skulle gå åt skogen, och fågeln kraschar, så finns ju alltid möjligheten att komma tillbaka till skolan - och bli lärare. 

Den 2/8 2010 är jag tillbaka i skolan igen. Förvisso inte som lärare. Men det hela lämnar ju en del utrymme för tolkningar.