I min extas över att allt gick så bra idag, så glömde jag ju helt bort en ganska viktigt grej. Jag hade en nära döden-upplevelse på vägen hem. Men jag tacklade den i normal Janne-anda.
Det är mindre än en mil kvar. Jag sitter i baksätet, och ser i backspegeln hur chauffören blinkar till. Det känns som en nanosekund. Bilen kränger till. Han som kör ser först väldigt förvånad ut, för att sen få något mer skräckslaget i blicken. För en kort stund hann jag tänka "shit, nu smäller det". Men när jag såg den förvånade blicken så blev min reaktion snudd på irrationell. Jag började tokgarva.
Som jag sa till fotbolls-Danne: "Jag trodde att jag skulle dö, men jag började skratta."
hahaha, nja...kanske inte ;)
SvaraRaderaÄh, själv brukar jag drabbas av "frysreflexen", den är inte så smart den heller :)
Huskatt: Det känns dock betydligt mer normalt att frysa än att garva. :D
SvaraRadera