Kom Bort

För cirka två år sen hade jag en jäkla härva gentemot företaget ComHem. Det var långa väntettider till kundservice, bristfälliga och uteblivna lösningar på mina problem och ett otroligt nonchalant bemötande. Det gick till och med så långt att jag var tvungen att ta kontakt med deras VD för att få hjälp. Helt otroligt kan man tycka. Men vad som förefaller än mer otroligt är att det faktiskt inte är ett olycksfall i arbete, och inte heller har det blivit bättre. I E24 kan man läsa att ComHem har lyckats sänka sitt betyg bland deras kunder. De har alltså blivit SÄMRE med åren. Flera läsare beskriver hur de har hamnat i samma situationer som den som jag var i. Och dessutom vittnar anställda om hur ohållbar deras arbetssituation är. För min egen del så skulle jag aldrig köpa tilläggstjänster av ComHem igen. Dessvärre har min hyresvärd avtal med dem, så jag är "så illa tvungen" att sponsra deras ocker genom hyresavin. Men där upphör också allt som jag vill ha att göra med dem. Visst har jag ibland tänkt tanken att skaffa mig någon kanal som visar t.ex. football. Men aldrig i skogen. Det är inte värt det. Det är inte värt att sitta närmare en timme i telefon när det inte funkar som det ska. Eller att maila frågor, och få automatiska svar tillbaka med förslag på icke relevanta lösningar. Nä, ComHem - i min värld Kom ni Bort. Och ni kommer aldrig hem igen. En annan sak som jag funderar på just nu är det här med "samaritlagen" som är på tapeten ibland. Det är skyldigheten att ingripa vid brott som diskuteras. Anledningen till att jag kom att tänka på den igen var inte för att jag såg en repris av de sista Seinfeld-avsnitten. Det var den här artikeln som fick mig att fundera igen. Den handlar om en kille som har dömts till fängelse. Hans brott var att han drog en domkraft i huvudet på en dåre, som försökte strypa en kvinna. Det finns ett lagrum i brottsbalken som reglerar det som kallas "Nödvärnsrätt", och både tingsrätten och hovrätten tycker att den här killen använde mer våld än vad nöden krävde. Han slog till gärningsmannen två gånger - en gång på axeln, utan reaktion. Och en gång i huvudet, med spräckt skalle som reaktion. Jag vet inte själv vad jag tycker om det hela, att det skulle bli brottsligt att inte ingripa vid brott. Det skulle förmodligen inte innebära att man var tvungen att fysiskt stoppa någon som begår ett brott, men jag antar att man åtminstone var tvungen att ringa polisen. Många gånger är det ju himla bekvämt att inte bry sig. Ta historian ovan som exempel. Killen hade inte hamnat i fängelset om han inte hade gjort något. Bekvämt. Men kvinnan hade förmodligen varit död. Inte så bekvämt. Hade man kunna leva med sig själv - som vittnet - efter en sån grej? Obekvämt som sjutton. Jag antar att jag skulle kunna hamna i en liknande situation. Och förmodligen skulle jag ingripa. Om det dessutom vore någon av mina nära och kära som var nära att dödas så skulle det inte finnas en grisblinkstvekan hos mig. Jag skulle stoppa det hela - med vad som krävs. Hellre ett par år i buren, än en livstid med tung ångest. Nu hoppas jag givetvis att något dylikt aldrig någonsin kommer att inträffa. Men ändå... Det blev ett långt inlägg idag. Men det var väl en del tankar som behövde komma ut. Nu väntar sängen.