Idag gick det upp för mig. Jag börjar bli som min pappa. Och det gör absolut inget. För min pappa är en väldigt klok, sympatisk och snäll man. Men det blev ändock något av en "ja-jäklar-upplevelse".
Det som har fått mig att komma till den här insikten är en diskussion om husdjur, som pågår i familjen. E och femåringen tycker att vi ska skaffa katt. Jag har inte heller något emot katter. Tvärtom. Men det är här som arvet efter pappa kommer in i bilden.
Pappa gillar också djur. Men (och detta har jag insett i efterhand) han var alltid den som stod för det sunda förnuftet när husdjursdiskussionen kom upp i mitt barndomshem. Marsvinet städar inte sin egen bur. Kaninen kan inte fixa mat själv när vi åker på semester. Katten kan inte använda toaletten. Vem löser allt praktiskt? Det är inte bara ett gosedjur, som man har för att krama och leka med. Och såvida man inte skaffar en sköldpadda, så kommer husdjuret att dö före dig.
Första gången jag såg pappa gråta var när vi var tvungen att avliva våran schäferhund Ricki. Då var jag för ung för att fatta vad det handlade om. Men när katten Julia dog, ungefär 20 år senare, så fattade jag.
Visst hade vi mycket glädje av alla djur medan de levde. Och allt det praktiska löste sig. (Inte sällan genom att pappa och mamma styrde upp...)
Diskussionen kommer garanterat att fortsätta hemma hos oss. Det återstår att se om det blir förnuft eller känsla som går segrande ur denna verbala batalj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar