Det här med känslor

Jag ska börja med att säga att jag är i fullgång med att läsa ikapp i era bloggar. Det känns som att jag har varit borta i en evighet. Det finns mycket att läsa! Härligt! Jag borde vara i fas vilken dag som helst.

Nu tänkte jag bli lite djup.

De senaste åren har jag varit en aning "känslohandikappad", milt uttryck. Jag har haft svårt med tillit och åtaganden som involverar starka känslor. När det kommer till relationer så har jag alltid haft en utväg. Något att skylla på, för att kunna dra snabbt. Jag har mer eller mindre medvetet satt mig i komplicerade situationer, för att kunna vara säker på att det inte leder till något djupare. Och om det ändå var på väg att bli seriöst, så såg jag till att hitta en anledning till att avbryta. Om jag inte släpper någon nära, så kan jag inte bli sårad, var min tes.

Så här i efterhand så känns ju det ganska osunt. Och naturligtvis så går det att hitta anledningar till varför det blev så där. Anledningar som jag så klart borde ha bearbetat på ett sundare sätt långt tidigare. Men ja, efterklok var det ja.

Det hände dock något viktigt i det senaste projektet. För trots att oddsen var ganska dåliga från början, så gick jag in för det till fullo. Jag släppte någon nära igen. Och för första gången på riktigt länge så hade jag rätt fokus. Inga flyktvägar. Inga dåliga ursäkter. Bara där och då.

Vissa insikter är bättre än andra. Den här insikten hamnar helt klart på en topplista.