En gång för längesen så döptes jag till Jan-Olov. Det var i Staffanskyrkan i Gävle, som denna ritual ägde rum. Enligt uppgift så besöktes mitt dop av ett av stadens original - Mårtsbo-Slim. Det finns många historier om Mårtsbo-Slim. Bland annat en, som återberättas i artikeln som jag länkar till.
"Mårtsbo" stod i en systemkö en lördag då en mörkhyad man fullastad med tomglas kom in i butiken. - Gör plats för den här mannen, vrålade Mårtsbo (det var alltid det röstläge han hade), för han har gått långt.
Fast på mitt dop så ville han bara ha lite frälsning, och blev märkbart irriterad när kyrkvaktmästaren föste ut honom från den heliga platsen.
När jag fyllde femton så delade jag på mitt dubbelnamn. Jan-Olov blev Jan. Men jag behöll Olov som andranamn, och la även till Erik som tredje alternativ.
En Jan blir inte sällan kallad för "Jan-Banan". Och det är något som jag är helt okej med. Det är ju gott med bananer, tänker jag. Fast en gång så ställdes det på sin spets. Jag tror att det var när jag fyllde 18. Då fick nämligen några bekanta den briljanta idén att köpa en hel jäkla låda med bananer som present. Fan vet hur många kilogram bananer det är i en sån. Men det känns som att familjen levde på bananer fram till påsk. Och då fick vi ändå slänga hälften.
Detta till trots så har jag ändå inte tröttnat på smeknamnet "Jan-Banan". Därför blir jag extra glad när jag läser att det faktiskt finns en person heter Jan Banan på riktigt. Han spelar fotboll, och ska provspela för ett lag från Göteborg. Och ja, han är norrman. Det blir liksom ett roligt namn, göteborgshumor och ett norgeskämt på samma gång. Snacka om jackpott.
(Bild från Chiquita, så klart.)
Jag döptes i heliga trefaldighet och hållde på bli döpt till Domna. Min farmor heter det och efetrsom att min pappa är grek så anser dom att förstfödda dottern ska ta pappans mammas namn. Tack och lov så satte min mamma stop, och jag fick heta Nadia istället. Mamma försökte förklara att man inte kan heta domna i Sverige för det betyder att en kroppsdel har tappat känseln, men dom ville inte riktigt förstå. Käns skönt att min mamma stod på sig i den disskusionen :P
SvaraRaderaFy tusan, ett namn som ett Kinderägg, coolt! Har gjort lite som du, men i mitt fall var det stavningen jag ändrade på.
SvaraRaderaNadia: Jag förstår att det föreligger en viss glädje över att mamma kämpade på där. ;)
SvaraRaderaUlle: Det är fasen rätt skönt att man har den möjligheten.
Å jag är glad att jag inte vart kille, för du vet väl mor och far hade tänkt på för namn då??
SvaraRaderaSyster: Var det du som skulle bli en "Bjarne"?? :O
SvaraRaderaNäe.. En Esbjörn.. :S
SvaraRaderaSyster: Just ja... det var JAG som skulle bli en Bjarne... :P
SvaraRadera