Jag fick precis reda på att en före detta kollega har omkommit i en olycka. Så oerhört tragiskt. Hon var ett år äldre än jag, och hade två barn och man.
Det här var ingen person som jag hade någon djupare kontakt med. Men vi jobbade på samma ställe, och hade en normal kollegial relation. Det blir så himla påtagligt när det drabbar någon som man vet vem det är. Inte bara en i mängden.
Ibland är det bra med perspektiv i tillvaron. Så att man fattar att man ska ta tillvara på nuet.
Mina tankar går till de anhöriga.
Tragiskt. Så onödigt.
SvaraRaderaSkänker en tanke
Åh, väldigt tragiskt. Ja, det sätter saker i perspektiv helt klart!
SvaraRaderaNäää...fy...jag ska krama Minstingen extra hårt ikväll.
SvaraRaderaDet var tråkigt att höra.
SvaraRaderaHm...jo, om du vågar, kommer det säkert uppskattas av hennes familj om du hör av dig.
Huskatt: Jag förstår vad du menar. Men jag är inte rätt person att göra det, känner jag.
SvaraRaderaJag tänker ibland på de som fanns (Peo, Mon, Olle och inte minst syrran) och det är så sorgligt. Visst kan livet suga ibland, men finns det liv finns det hopp. Är livet slut, så är det. Så sorgligt.
SvaraRaderaSv: Visst är den skön, Rosanna!
SvaraRaderaBeklagar. Känner verkligen igen känslan man får när någon vän/bekant dör, det blir som sagt så påtagligt. Två av mina klasskompisar dog i bilolyckor, den ena när jag bara var 12 år, det har satt en del spår :(