Ett beslut

När jag var tolv år kom jag i kontakt med amerikansk fotboll för första gången. Jag var ute på upptäcktsfärd, och råkade cykla förbi en fotbollsplan där det hände konstiga saker. Ett gäng grabbar, med för stora hockeyskydd och konstiga hjälmar bufflade på varandra. Och såg dessutom ut att tycka att det var världens roligaste grej. 

Sen dess har jag varit frälst. Jag började cykla ner och kolla på fler träningar. Sen fick jag vara vattenpojke på matcherna. Åren gick och till slut fick jag börja spela själv. 

En kort period levde jag verkligen high school-livet. För till råga på allt så blev jag tillsammans med en cheerleader. 

Men dessvärre så satte ett par trasiga knän stopp för mitt spelande. Så vad göra? Jag ville ju inte släppa kontakten med sporten helt. Jag började döma i stället. Och visst måste man vara lite knäpp i skallen för att dra på sig den randiga tröjan och ett par äckligt tajta, vita brallor. Men av någon konstig anledning gillade jag det. 

Jag säger gillade. För nu har det gått över. Egentligen är det många anledningar som gör att jag väljer att lägga pipan på hyllan. Men allt bottnar i att jag tycker att "råttet är mågat". Jag kan inte ens försöka intala mig själv att det är lika kul längre. Det tar en hel del tid, dels på grund av resor runt halva Sverige, dels på grund av att man måste hålla regelkunskapen aktuell. Och sen är det ju en sak att få ovett av folk på planen, under brinnande match. Men att även få det efter match... nja, jag har bättre saker att lägga min tid på. 

Så nu hoppar jag helt enkelt av. Det är några matcher kvar på säsongen. Men inte för Heffler.