En sån dag

Nu kommer ett gnälligt inlägg. Så känsliga läsare varnas. Ibland känner jag mig riktigt tragisk som människa. Inte på ett destruktivt sätt. Mer på ett skumt sätt. Som om jag vore en karaktär i en film av Hannes Holm och Måns Herngren. Han är den där festliga killen, som trots att han är en rolig och omtyckt person ändå är hopplöst singel. Han klarar inte av att hantera alltför nära relationer. Han bor i en etta, lagar mat för en, äter den ensam och flirtar med kassörskan för att få lite spänning i tillvaron. I sociala sammanhang är han oftast rätt bra. Öppen och rolig. Söker ständigt bekräftelse genom att få folk att skratta. Han gillar att stå i centrum. Men många är de som har genomskådat hans clown-målade ansikte. Han drömmer ibland om att bara fly fältet. Kanske till en större europeisk huvudstad. Bara för att börja om. Igen. Senaste gången som det blev för jobbigt så drog han långt bort. Det var enklast så. Han är en sökare, men vet inte vad han söker. Det finns saker som jag borde ha hanterat annorlunda genom åren. Vissa saker sköt jag framför mig alldeles för länge. Och det går ju bra ett tag. Men till slut tar det stopp. Det blir helt enkelt för mycket att skjuta. Den insikten kom jag fram till för ett tag sen, i samband med att jag flyttade hem igen för att vara mer precis. Det blev omöjligt att blunda för allt. En serie av olyckliga omständigheter fick mig att fly till Växjö. Ett långt förhållande kraschade på grund av otrohet från den andra parten. Mamma blev sjuk i cancer. Mina föräldrar skiljde sig. Min morfar dog. Och detta hände inom loppet av ett par år. Men i stället för att hantera mina egna känslor, så gjorde jag det klassiska misstaget att stänga av. Jag skulle minsann vara den duktiga som håller ihop allt. Som sagt, det går - till en viss gräns. Jag vet att min situation långtifrån är unik. Det finns många där ute som har sina egna små och stora helveten. Men det här är mitt gnäll. De senaste åren har jag jobbat mycket med mig själv. Det var hög tid att börja tro på frasen "du duger som du är" och inte bara avfärda det som en klyscha. En annan viktigt detalj är att börja följa de kloka råd som jag så villigt har gett till andra, som befinner sig i jobbiga lägen. Ibland sköljer tankarna fortfarande över mig. Men de är inte lika omtumlande längre. 32 år av livserfarenhet gör sitt till. Jag har lärt mig många saker om mig själv, och hur jag blir i vissa situationer. Och framförallt varför. Jag säger inte att jag är färdig. Men den allra största delen av tiden så mår jag bättre än jag har gjort på väldigt många år. Idag är dock en sån dag igen. Då känns det faktiskt rätt så bra att skriva om det. Det innebär att jag tänker mer analytiskt. Jag har ju haft som en slags tumregel att inte bli alltför personlig i bloggen. Men nu var det dags. Dessutom får jag ett annat perspektiv på saker att ting genom att läsa gamla inlägg. Jag har det ju otroligt bra överlag. Vänner, familj och intressen. Jag är vid rätt så god hälsa för det mesta. Och framförallt så har jag en insikt. En insikt som jag har saknat under många år. Tro nu inte för allt i världen att jag sitter här med svarta stearinljus, Kent i högtalarna och en pava rödtjut i högsta hugg. Så illa är det absolut inte. Faktum är att det redan känns mycket bättre än vad det gjorde när jag började skriva detta. Jag funderade länge och väl på om jag skulle skriva ner det här för offentligheten. Men nu är det gjort.