Passion

Till viss del kan jag ha förståelse för den passion som vissa känner inför sitt idrottslag. Det är klart att jag blir arg när det går dåligt för "mitt" lag. Men det finns gränser för vad som får anses vara acceptabelt och rimligt. Det sägs att en stor del av brittiska män är mer trogen mot sitt fotbollslag än mot sin fru. Då pratar vi i realiteten om kärlek till ett klubbmärke. En logotyp. För det väldigt få spelare, individer i laget som är lika trogna till symbolen som dessa män är. Sen kan man ha olika sätt att hantera att en individ byter logotyp. När Henke Larsson kom tillbaka till Glasgow, efter att ha bytt märke, så sjöng 60 000 Celtic-fans hans namn när han gick in på gräset. Senast idag kunde man se hur David Beckham grät, när han blev hyllad i återkomsten till Old Trafford. I Sverige är det dock annorlunda. Den sortens passion förstår jag inte. Jag bävar inför den dagen då Hamrånges fans får för sig att varna Hasse Berggren.