Medmänsklighet

Det är bra märkligt att en man kan ligga däckad, med blod rinnande från näsa och mun, mitt på ljusa dagen utan att folk reagerar. En del tittar med avsmak, och vänder sedan snabbt bort blicken. En del står och fördömer det hela på avstånd. En del håller blicken stadigt framåt, för att slippa se. Händelsen inträffade i fredags på söder i Gävle. Det var precis vid en busshållplats, och det var mycket folk i rörelse. Mannen låg i en port som ligger precis vid en gångbana. Nu vill inte jag påstå att jag är bättre än någon annan. Men min första instinkt var att stanna och kolla om han överhuvudtaget andades. Sen försökte jag få kontakt med honom, samtidigt som jag tog upp telefonen. Då kommer det fram en kille, som tack och lov redan hade 112 på tråden. Tur att det finns folk med hjärna och hjärta. Mannen reser sig efter mycket om och men upp. Han är kraftigt berusad, och inte ett dugg intresserad av att tala om var han bor eller om han behöver hjälp. Han får i stället det radiostyrda beteendet och börja gå mot stan. Blodig och skitig, men levande. Jag blir hoppfull av att åtminstone en av cirka 30 åskådare hade vett att ringa larmcentralen. Det som stör mig är alla de som bara ignorerar. När jag står kvar en stund, för att kolla så att mannen inte bara faller ihop igen, så kommer det fram folk och beklagar sig över hur tragiskt det är med "alla dessa alkoholister" och att "det är en obotlig sjukdom". Må så vara. Men det är väl inte orsak nog att bara skita i dessa människor. Jag vill inte vara något slags världssamvete. Men att kolla andningen på någon som ligger och blöder, samt att ringa 112 borde banne mig vara det minsta man kan förvänta sig av folk. (Jag har även skickat in detta till en av de lokala tidningar, i hopp om att kanske väcka en tanke eller två hos folk.)