Minnet

Det är märkligt hur jag kommer ihåg vissa saker glasklart, trots att det hände för flera år sen. Jag har vissa minnen som är från när jag var riktigt ung. Till exempel så kommer jag aldrig glömma var jag var när jag fick reda på att Olof Palme hade mördats. Jag hade fyllt åtta några veckor innan. Det var en lördagmorgon, och vi åt familjefrukost i mamma och pappas säng. Vi lyssnade på radio. Jag tror att vi väntade på melodikrysset eller nåt, när TT droppade bomben. En gigantisk händelse, som det sedan har pratats och skrivits en hel del om. Så det är kanske inte så konstigt att jag minns det. Men det handlar även om små detaljer i mitt eget liv. Jag minns hur jag slog ut mina framtänder dagen innan jag skulle fylla fyra år. Jag ville inte ta av mig jackan, men det ville mamma att jag skulle göra. Det slutade huvudstupa in i ett element i hallen. Okej, just den grejen har det ju också pratats om sen. Men det konstiga är att jag även minns hur jag på natten vaknade, och gick upp och slängde tänderna i en papperskorg. Mjölktänderna som tandläkaren hade försökt sy fast. De var mest i vägen tyckte jag. Jag minns grejer från dagis. Hur jag hindrade en kompis som ville elda upp dagis. Hur en av de äldre killarna lärde mig fula ord genom att skriva dem i sandlådan. Hur jag rättade en dagisfröken som uttalade Gysinge fel när vi var på Länsmuseumet. Jag minns även en incident när jag skallade en balkong. Det slutade med fyra stygn i pannan. Minns till och med vilken färg bakhanduken, som M:s mamma gav mig som bandage hade. Ja, innan den blev röd alltså. Och det är liksom inte bara händelserna i stora drag. Det känns som att det är med ruggig detaljrikedom. Är det ett tecken på att åldern börjar slå till? För jag minns ju inte vad jag åt till middag förra torsdagen.