Besked ett

När jag började skriva i den här bloggen den 19 september 2005 (fasen vad tiden går) så var jag rätt så bitter. Jag var arbetslös och frusterad. Bloggen fick fungera som en spottkopp. Jag var mer samhällskritisk i mina inlägg, och var väldigt irriterad på Arbetsförmedlingen. Idag fick jag ett av mina "efterlängtade" besked. Jag kommer att bli arbetslös igen. Närmare bestämt i maj 2010, om inget anmärkningsvärt inträffar. Hur kan ett sånt besked vara efterlängtat? Jag anser att det är bättre att veta vad man har att förhålla sig till, än att bara veta hälften. För en månad sen fick jag redan på att det skulle bli förändringar på min arbetsplats. Den korta versionen av förändringarna är att många av mina arbetsuppgifter ska centraliseras. Det vill säga, det kommer att behövas färre personer i mitt arbetslag. Och eftersom jag är en klok man, i mina bästa år, insåg jag tidigt att det skulle innebära att det skulle bli neddragningar i antalet tjänster, och att jag i högsta grad skulle beröras. LAS är LAS, och jag är sist anställd. Inte en komplicerad ekvation. Så på det viset var beskedet efterlängtat. Nu blev det svart på vitt. Jag kommer att bli uppsagd den första februari, och med tre månaders uppsägningstid innebär det att jag gör min sista dag den sista april. Så nu är det dags att börja damma av sitt CV igen, och bli en frekvent besökare på Platsbankens hemsida. Kommer jag då vara lika bitter som arbetssökande den här gången? Jag tror inte det. Läget är lite annorlunda. Jag har skaffat mig fler erfarenheter och meriter under den här tiden. Jag har utvecklats och vuxit som person. Jag är på hemmaplan igen. Här har jag ett kontaktnät som det är dags att börja rycka i. Jag har även ett socialt nätverk. Så oddsen ser bra ut för att undvika alltför stor bitterhet. Arbetsmarknaden är förvisso aningen mer kämpig. Men jag är inte den som bangar en utmaning.