2011 i backspegeln

Hur var 2011 egentligen? För mig personligen alltså.

När jag började skriva i den här bloggen för en massa år sen så fanns det väl egentligen två syften. Dels att ventilera åsikter, dels att ha den som en slags minneslogg över mitt eget liv. Fast jag har alltid utelämnat det mest personliga. Och när jag läser gamla inlägg så inser jag att jag har lyckats rätt så bra på den punkten, med några undantag.

Jag tror att det finns de som känner mig som upplever mig som ganska öppen. Men faktum är att jag har skitsvårt att anförtro saker åt folk. Inte ens de som jag betraktar som mina närmaste vänner har fått hela bilden. Och jag tror att jag under 2011 blev ännu mer reserverad. I alla fall till en början.

Det handlar inte om några större mörka hemligheter. Det handlar snarare om att jag har undvikit att prata om jobbiga saker - känslor. Och att jag ville ta kampen själv.

Innan 2011 började så hade jag en tyst överenskommelse med mig själv om att undvika att släppa någon för nära. Det skulle vara lätt att dra. Om inte jag kunde krångla till det, så såg jag till att dras till situationer där någon annan kunde krångla till det. Topparna var låga och dalarna grunda. Inte för glad, inte för ledsen. Lagom. Even Steven. Blir jag inte hyperglad så kan jag inte bli hyperledsen. Skitenkelt.

Eller hur. Det här var den dummaste överenskommelsen som jag någonsin har slutit med mig själv. Under 2011 så insåg jag, med lite hjälp från en väldigt speciell person, att det är värdelöst att göra det enkelt för sig. Det gick ju alldeles utmärkt att släppa någon nära, trots att jag visste att dalen skulle komma redan när jag stod där på toppen.

Det var utan tvekan den viktigaste personliga händelsen 2011. Och även om personer försvinner ur ens liv, så består insikten. Med den insikten så ser jag med förväntan framemot 2012.